Ännu en härlig jobbhelg. När man jobbar varannan helg så känns det som jag är mer på jobbet än med min familj. Men så blir mina gamla som en familj också. En del har bott hos oss i många år, en del en kort tid. Vi träffar dem mer än någon av deras anhöriga. En del (förvånansvärt många) får nästan aldrig besök. Vi blir deras familj. Att se mitt namn på tavlan, som visar dagens personal, bringar trygghet. 

Idag var en ganska bra dag. Jag hann det jag ville, jag sprang till ica på rasten och köpte blommor och lite godis att ställa på borden. Det blev som alltid mycket uppskattat. 

Tant G berättade att det var kaos igårkväll. En vikarie som var alldeles ny försökte klara ut kvällspasset. "O inte kunde hon laga mat heller"! Tycker lite synd om henne och hoppas att hon törs komma tillbaka. Det ska ni veta, vi har riktigt härliga gamla som bor hos oss. De vet hur de vill ha det och de kommer gärna med beröm... MEN.. Är det en ny vikarie- då vet man aldrig riktigt. Ofta tar det ett bra tag innan de blir accepterade. Inbillar mig att det enbart har med trygghet att göra. Man vill väl veta lite om en person som ska torka rumpan på dig eller som ska peta in tabletter i din mun och be dig svälja dem. Det tar ett tag innan man blir bekväm med att sitta naken och bli duschad, torkad och insmord av en personal. Jag tror faktiskt att jag kanske aldrig skulle bli bekväm med det. 

Imorgon är det dags igen, då jobbar jag heldag! Jag vet att de räknar med att jag kommer. Det känns bra. 

/MsUska